Är hemma själv just nu och känner mig så nere/otaggad.. Håller på att packa en stor väska för jag åker till västkusten imorgon! Vilket säkert kommer att bli nice. Men just nu är jag bara trött/ont i huvudet och ledsen, fattar inte rikgtigt varför denna nedstämdhet?

Jag har ingen lust att packa för att det är jobbigt, det är varmt och pappa sa att ja skulle städa hela huset, så skulle jag stryka kläder!? ja menar, det har jag i princip aldrig gjort, och det skulle vara så typiskt mig att bränna mig på strykjärnet.. Imorgon åker jag vilket betyder att jag inte kommer att träffa R på nästan 1 månad. Det gör ont i hjärtat att bara tänka på det, trodde inte att jag skulle reagera såhär illa om det, men nu är det verkligt, nu kommer det att hända som jag har tänkt - det är ju lååångt kvar tills han åker! Men nu är det inte det längre, och det gör mig rädd.

Så, frågan är, hur ska man klara ett förhållande när man ses så sällan? ett förhållande som består av att vänta på att sin andra halva ska komma hem? jag vet inte om jag är gjort av det ''virket'' att klara av det. Jag är en sådan liten sak som behöver stödet, närheten och kärleken. Inte bara via en telefon. Måste säga att jag är jäkligt imponerad av Evelina och Darko som klarade det bra, så bra jobbat ni två! hoppas att jag fixar det jag med.