Sitter just nu i mitt rum, lyssnar på Annie Hall av Oskar Linnros, gillar den. Sitter i övrigt hemma ensam och grinar lite, kul fredagssyssla. Just nu är jag less, på massa.

Lumpen tar på mig som bara den, att sakna någon hela tiden, att känna att man inte har någon när man behöver sitt stöd, att inte kunna bestämma eller att inte kunna ha något att säga till om är så sjukt jobbigt, om ja verkligen vill träffa honom så kan jag inte. Det känns som en jävla lång väntan till något som ska ta slut, 4 månader har de gått, 7 månader kvar. Orkar man? Jag har dock inget val, vill ju vara med honom mer än något annat. Jag bara hoppas att det kommer att gå, att jag pallar, att jag inte är så ledsen och arg över detta. Men just nu är jag allt de ja inte vill vara, en känslosam ensam liten tjej.