Tills imorgon har jag en svenskauppgift när jag ska stå och prata om en person som betyder mycket för mig, som jag haft/har starka band till. Jag ska skriva om min farfar, jag saknar honom så mycket och jag älskar honom fortfarande.  Men nu känner jag ånger för det beslutet, för jag sitter och gråter som bara den nu för ja kan inte ens läsa igenom de ja skrivit utan att gråta, vet inte om jag kommer att brista ut i gråt inför klassen, vill jag inte.. Så önska mig lycka till


Ett stycke som jag skrivit.

, han var helt blåslagen efter att ha ramlat, och smal som ett skelett, han kände igen oss och sa hej Anna och Elin och så smekte han min hand. Jag hann knappt säga något innan han somnade igen eftersom han åt så mycket morfin så var han helt borta. Jag ville gråta, jag ville krama honom och säga att han inte skulle dö, att han skulle finnas kvar, jag ville skrika! Vi satt där ett tag och jag kämpade mot tårarna. Jag hade bestämt mig för att säga till honom att jag älskar honom innan jag gick iväg, men jag kunde inte göra det, jag kunde inte acceptera att det kanske var sista gången jag fick se honom. Så jag gjorde det inte, och det är något jag ångrar så mycket, jag har så dåligt samvete och tänker ibland, visste han att jag älskade honom?