Varför ska kärlek vara A pain in the ass? Ursäka språket.. Men varför kan man inte bara få vara lycklig? Inte bara i en minut utan mycket längre. Just nu är jag nere på botten, eller det har jag varit ett tag, och det verkar som att det är omöjligt att ta sig upp på den pedistal jag var när jag var som lyckligast. Kan man komma dit igen, och kommer jag komma dit igen? Jag vet inte.

Det enda jag vill är att vara lycklig, vara Glada Anna. Som inte är en jävla egoist som har snöat in sig i en jävla liten bubbla där allt bara handlar om MIG, Mig mig.. Jag vill vara den som tänker mera på andra än mig själv, som jag Brukar vara bra på, jag brukar tänka på andra före mig själv. Just nu är jag ett blindo som inte ser när mina närmsta mår dåligt, vet ni varför? Jo för jag är så självupptagen i min egen dramaserie.

Nej nu ska jag försöka SÄGA upp mig ifrån att vara nere på botten, och FÖRSÖKA jobba mig upp till min pedistal, och hoppas att jag kommer dit och kan se ner på andra och försöka få dem upp till där jag står också, vara lyckliga ihop.